i will always remember you

bättre än såhär kunde jag inte själv beskriva det. denna helg känns det extra speciellt. igår var det hela fem månader sen. det har gått fort, samtidigt som vissa dagar har gått väldigt sakta. jag tänker ofta på allt som har hänt. alldeles för ofta. jag är rädd att minnen sakta ska suddas ut, trots att jag vet innerst inne att dom aldrig kommer försvinna. alla minnen jag har ligger långt inne i hjärtat, och där kommer dom alltid finnas. alltid. och ingen kommer någonsin kunna ta dom ifrån mig.
idag fick jag tänka till igen. det är bara min mormor som kan få fisk att vara gott. (förlåt mamma och zandra, men middagen idag var iaf ätbar). de som känner mig, vet hur ofta jag klagar på att jag aldrig gillar fisk. men min mormor, hon kunde! jag tyckte om att äta fiskmiddag hos mormor och morfar, trots att det var ett och annat ben i maten. alltid åt man sig så mätt, så man knappt orkade efterrätten.
det hugger fortfarande till inom mig, så fort någon pratar om sin mormor. under praktiken så var det en som frågade vad jag hette, och sen vad min mormor hette. jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. skulle jag säga hennes namn? eller att hon var död? jag hatar det ordet, det låter så hemskt och brutalt. tillslut lyckades jag klämma fram att hon inte fanns.
jag saknar min mormor så fruktansvärt mycket, och jag skänker morfar många tankar. jag kan knappt förstå hur det är att mista den man levt med i över femtio år. för mig känns det helt ofattbart, och han gör det bra. min morfar är stark han.

Kommentarer
Postat av: Morsan

Och jag som trodde jag var så stark !! Men när jag läser det du skriver rinner tårarna igen... Det finns gånger när jag inte klarar av att vara stark, som när pappa säger "jag ska ringa morsan". Jag vill bara skrika "JAG VILL OCKSÅ RINGA MAMMA". Synd att vi inte kommit så långt att vi kan prata mer om henne, framför allt minnas tillsammans. Men det kommer väl ?!

2008-02-25 @ 11:50:34
Postat av: Cathrin

Usch, jag gråter också när jag läser (båda gångerna jag läst). Jag försöker att inte tänka så mycket på det, det är lättare att vara stark om det inte är med hela tiden. Men ibland kommer saker som gör att man saknar henne jättemycket. Nu när jag väntar bebis, så saknar jag henne, det känns som att man glömt att berätta det för någon... Tunnbrödbaket kan också bli en lite tuff situation - det är ju något vi gjort med BÅDE mormor och morfar... Det är svårt att acceptera situationen, men det viktiga är att kunna sakna och att minnas. Och för att dessa saker ska fungera så måste vi hamna i situationer där man blir påminnd!

2008-02-26 @ 17:46:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0